Efter första året som ingenjörsstudent inom energiområdet slits jag mellan uppgivenhet och framtidstro. Jag är mätt på larmrapporter och miljöhot. Samtidigt är jag väldigt förväntansfull inför sommarjobbet på Mälarenergi och möjligheten att få se hur ett miljöarbete fungerar i praktiken. Det börjar med ett besök från Vietnam och en berättelse om växande sopberg.
Det är torsdag, min fjärde dag på sommarjobbet som kommunikatör på Mälarenergi. Idag får vi besök av en delegation från Vietnam och USA. Jag har fått höra att besökarna jobbar med ett projekt som handlar om att förbättra avfallshanteringen i Vietnams största stad, Ho Chi Minh. Det måste vara en enorm utmaning tänker jag. Jag har tidigare hört att Mälarenergis kraftvärmeanläggning är unik i sitt slag men ändå kan jag inte låta bli att fascineras över intresset för den. Tänk att de reser jorden runt för att se den, för att titta på skräp.
En del av mig känner sådan hopplöshet och uppgivenhet inför klimatförändringarna. Ibland vill jag bara blunda och låtsas som ingenting. Vi kommer ändå aldrig att fixa det här, hör jag mig själv tänka. Mina tankar avbryts av att David Duong kliver in genom dörren till besökscentret. Han är VD för företaget California Waste Solutions som fått uppdraget att bygga upp ett fungerande avfallssystem i Ho Chi Minh, en stad med över sju miljoner invånare. Med sig har han sin familj och två medarbetare.
Ett nästintill omöjligt uppdrag
Projektet utanför Ho Chi Minh är efter 15 års arbete bara i sin linda. De berättar att fokus just nu är att se till att allt avfall hamnar på ett och samma ställe och tas om hand på ett så bra sätt som möjligt för att undvika att okontrollerade soptippar växer fram. Men det löser bara problemen tillfälligt och kommer inte att fungera i längden. Därför är de på besök i Sverige, i Västerås och just här på Mälarenergi. Kanske är det sådana problem som jag som ingenjörsstudent ska lösa i framtiden.
Joel Corona, en av Davids medarbetare, berättar att hela familjer bor på soptipparna i Vietnam och lever av att plocka och sälja sopor. När metaller, plaster och annat av värde har plockats bort finns inte mycket kvar som går att utvinna energi ur. En ”mash” kallade Joel det. En blöt sörja av oidentifierbara beståndsdelar som ruttnar snabbare än du kan blinka. Den där känslan av hopplöshet kryper sig genom kroppen igen.
Mälarenergi som förebild världen över
Vi beger oss ut i sommarregnet för att se Kraftvärmeverket. Vår guide, Kenta, berättar om alla steg som avfallet går igenom innan det blir till färdigt bränsle och är redo att matas in i pannan. Hur det sorteras och om metaller som tas om hand, om hur avfallet klipps till mindre bitar och blandas om. Allt för att ta hand om och återvinna så mycket som möjligt och för att få ut mesta möjliga energi under förbränningen. Vilken apparat, tänker jag. Besökarna verkar minst lika imponerade.
Efter besöket känner jag hur den där hopplösheten släppt något. Om vi här i Sverige har en lång väg kvar att gå är det ändå ingenting mot utmaningarna i Vietnam. Men David och hans team tror på det de gör. De är fast beslutna att ändra på situationen trots att de beskriver det som den största utmaning de ställts inför. Kanske för att de inte har något val.
Då påminns jag om varför jag vid 30 års ålder, med fast jobb och en kandidatexamen i bagaget bestämde mig för att sätta mig i skolbänken igen och utbilda mig till ingenjör. Jag tror att teknik, likt den som finns på Mälarenergi, är en nyckel för att på riktigt kunna göra något åt klimatförändringarna. Den resan vill jag vara en del av. Den där känslan av hopplöshet och uppgivenhet finns där, men beslutsamheten att göra någonting är starkare.
Är du också ingenjörsstudent?
Cecilia Kjellander som sommarjobbar på Mälarenergi har skrivit texten. Hon är ingenjörsstudent på Energiingenjörsprogrammet med inriktning värmeteknik på Mälardalens Högskola. Klicka här för att läsa mer om Mälardalens Högskola. Om du också är ingenjörsstudent och intresserad av att sommarjobba på Mälarenergi kan du ansöka under februari via Sommarjobb på Mälarenergi.